Personlig hälsning

Jag gick grundskolan i Vilhelmina. En vanlig kommunal skola. Min fröken i lågstadiet hette Ulla. Jag minns henne som vänlig och tolerant. Men inte så noga med om jag lärde mig multiplikationstabellen eller inte.

Här tog jag bugande emot betyget vid examen efter år tre, och tog farväl av fröken Ulla.

I slutet av sextiotalet fanns det fortfarande gamla lärare som uppfostrade barnen år Svenska kyrkan. En sån fick vi år fyra.
Det var morgonsamlingar med psalmsång till tramporgel och psalmverser att lära sig utantill. Det tyckte jag inte om.

Jag var redan då en andligt erfaren gosse med en tro som växte med åldern. Läraren pressade på oss den formella religion som hon lärt sig. Vi hade ju inget val. Det var ungefär som glasögonen hon tvingade på mig. Och hårklippningarna och så vidare …

År sex fick vi äntligen en ny lärare. Vi slapp psalmverserna och söndagens evangelietext. Men med henne kom ett nytt religiöst tvång.
En dag ville hon prata med mig en stund på rasten.
– Om du inte kan bevisa för mig att Gud finns får du inte säga ett ord till om det, sa hon. Du får en vecka på dig att bevisa det.

Jag blev väldigt förvånad. Men som den godtrogna elev jag var grubblade jag mycket i flera dagar innan jag förstod att det var omöjligt. Och det visste nog min fröken också. Det var ateistens metod att knäcka troende barn.

När dead line passerats blev jag tvungen att meddela fröken att jag inte klarade att bevisa Guds existens.
Själv visste jag för lite om vetenskap och teologi. Det finns helt enkelt ingen metod att detektera eller mäta Gud.

Ett uppenbart brott mot Barnkonventionen att trycka ned och förödmjuka barn genom att angripa barnets religion. Men då fanns ju inte konventionen. Man fick finna sig i att barn skrek efter en i korridorerna och att smyga till och från skolan för att inte bli slagen. Det var inte skolans problem. Det var mitt.